Fingerlandet, novell

Fingerlandet


Solen gick ner i horisonten. En majestätisk fullmåne tog över på himlavalvet. Niclas och Elin, båda 19 år gamla, var bland de sista som lämnade marknadsområdet. De hade firat att det var ett år sedan de träffades. Men just ikväll hade de haft sitt första gräl. I utkanten av marknadsplatsen stod en ensam äggformad husvagn kvar. Utanför satt en gammal zigenarkvinna. Elin tittade åt zigenerskan, som fäste sin blick i hennes ögon. Gummans ögon var som magneter och tömde den unga damens hjärna på infor-mation. Elin kände sig tom i huvudet och yr i bollen. I samma ögonblick som Niclas såg hur blek hon blev, hörde han gummans skarpa röst. - Det här tar jag hand om. Sätt dig ner i min stol och vänta på oss”. Hypnotiserad av röstens vibrationer lydde han villigt order. Niclas ryckte till. Förstod att han måste ha slumrat till. Han tittade upp mot fullmånen. Skenet fick honom att tänka till och han kände hur han saknade Elin . På himlen såg han något som på-minde om en kristallkula. Föremålet, som likt en rymd-farkost svävade i riktning mot månen, oroade honom. Då öppnade gumman sin dörr och hennes röst trängde in i Niclas, så att gåshuden invaderade hela hans kropp. Ytterst obehagligt!


- Nu är det din tur min herre. - Ja, sätt fart, vi har inte hela natten på oss, fortsatte hon.
- Var är Elin? , harklade han ur sig.
- Var inte rädd. Stig på! Niclas ville inte gå in innan hade fått ett svar från gumman.
- Jaså, du vill inte lyda, sade gumman hotfullt och borrade sin energiska magiska blick i ynglingen. Han såg sig själv buga för henne, som hon var en drottning, och som en slokörad hund följde han med henne in i husvagnen. Alla hans tankar var som försvunna. Likt en dammsugare sög hon ur honom alla medvetna och omedvetna tankar. Gumman visste nu allt om fästfolket Niclas och Elin.


- Du är likblek, min gosse. Gör du bara som jag vill kommer det gå bra för dig och Elin.
- Var är hon? Vad har du gjort? Vad tänker du göra med mig? frågade han med ångestfylld röst.
- Du ska ut på en resa.
- Jag vill inte. Ge mig tillbaka Elin, uttryckte han sig. Precis som en trotsig barnunge.
- Tids nog, slappna nu av och titta in i kristallkulan.
-Det tänker jag inte göra.

Samtidigt som han sa det noterade han att hans blick redan klistrats fast i kristallkulans prismor. Han tyckte sig krympa och kände hur han sögs in i kulan. Efter en stund varsnade han hur kulan svävade i luften och förstod att den for ut ur en lucka i husvagnstaket. Viktlös, gjorde han en omtumlande färd inne i sin flygande cell. Förminskad till en fingers storlek forslades han till fingerlandet. Det svarta bergets topp öppnade sig.


Från rymden droppade det ner två kristallkulor ner i ett hål i berget. De hade hamnat i en stor bergasal. På en tron i salen satt det en jätte. En dvärg öppnade kristallkulorna och plockade ut de två förtrollade ungdomarna. De placerades i ett dockskåp. Dvärgen spände sin blick i en kristallspegel och simsalabim blev han liten som en tumme.


- Följ med här ska jag ge er lite mat. Efter maten ska ni få sova sedan är det dags för er att jobba. De var så chockade att de inte ens kände igen varandra. När Elin och Niclas vaknade låg de i var sitt rum. De fick sin frukost på sina rum. Nu kom dvärgen i sin normalstorlek och plockade upp Niclas och Elin och två andra fångar ur dockhuset. De fick ställa upp sig utanför sitt fängelse. De beordrades att ta på sig var sin uniform.


- Var inte oroliga om era nya klädnader är för stora. Det var bara ett ben med ett fack för varje ben. Ärmar fanns. Det var fingrar med extra tillbehör. Fångarna skulle tjänstgöra som sin nye husbondes fingrar.


- Era kroppar kommer att anpassas till vår härskares finger-storlek. Era jättefingerspetsar är ert fönster mot mig och Jätten. Jag är tumme och dirigerar er i ert arbete som fingrar.”


Dvärgen berättar: ”- Jätten, som inte lydde högre makt, blev som straff av med sina fingrar. Nu ska ni få förhållningsorder. Jätten kommer att tala vid er. Men bara den han tilltalar hör samtalet. Han vet allt om er. Han vill lura er att vara bittra och hatiska mot de ni annars skulle älska. Om han lyckas att få er apatiska och likgiltiga blir ni hans redskap för resten av livet.


Jätten fick i början Niclas sjukligt nojig av svartsjuka. Det var som listiga ondsinta ormar kröp omkring i hans hjärnvirvlar. Jätten inbillade Elin att Niclas var en latent kvinnomisshandlare. Han skulle slå henne gul och blå. Ofta vid sådana tillfällen viskade Tummen till henne: - Lita på ditt gudscentrum du har inom dig, som alla människor har. Det svåra är att hitta det. Från detta nav kommer den urstarka allsmäktiga kärleken, som besegrar all ondska.


Efter ett års tjänst hos jätten förstod Niclas och Elin att det stora grälet de hade haft på marknadsplatsen bara var en bagatell i livets karusell. De hade avslöjat jättens lögner. De var ämnade för varandra. Förälskelsen hade blivit djup sann kärlek. I den stund de tänkte så exploderade Jätten. Hans ögon sände ut rena fyrverkerierna, så hela bergasalen verkade stå i flammor och ögonblixtarna slog upp bergs-luckan. På himlen lyste stjärnor och blixtar i alla möjliga praktfulla färger. Jätten skakade sina fingerfångar så att de tyckte sig åka virvelvind på ett tivoli.


- Tumgubbar skrek Jätten ursinnigt. Detta är erat verk. Ni har inte glömt ert liv som gårdstomtar. Var och en av er är ett väsen liksom jag. Placera vänster ringfinger och vänster pekfinger, dvs Niclas och Elin, i hjärtfarkosten. Inom en kvart är de normalstora igen. Den förbannade kärleken. Skicka dem tillbaka till verkligheten.


I illusionernas värld kan man flytta tillbaka tidräkningen som ingenting har hänt. Ungdomarna satt nu i husvagnen och pratade med zigenerskan. I tron att de hade suttit där hela tiden. Gumman hade konstruerat ett samtal och programmerat deras hjärnors minnen istället för ett års upplevelser i Fingerlandet. I munnen på varandra pratade de: - Tack så mycket. Hur mycket är vi skyldiga?


- Låt det bli min kärleksgåva till er, kära barn. Men bjud mig gärna på bröllopet, svarade hon.


- Det gör vi hemskt gärna. Tack. Här är mitt visitkort. Jag lovar att inte ta med hela min släkt. Och akta er för att gå in i ägg-formade husvagnar”, skojade gumman. De förstod inget av hennes skämt, men inom sig jublade de av lycka.
©Nisse